tillbaka

Förstudien till Animera = göra livlig

Syftet med förstudien var att testa om och hur projektet skulle starta. Vi ville se om pensionärerna överhuvudtaget ville delta i ett sådant projekt. Vi presenterade animationens möjligheter för dem. Det var av enorm betydelse att de fick prova på att animera för att kunna avgöra om en sådan aktivitet är givande, på vilket sätt och i vilken form de ville arbeta med det och om de ville fortsätta med det i det långa projektet. Under förstudiens förlopp lärde vi känna varandra, varandras förutsättningar, förmågor och potential. Utifrån detta kunde projektet planeras och läggas upp. Förstudien var projektet i miniatyr, ett test för såväl pensionärerna som animatörerna. Dessutom var det ett utmärkt tillfälle att rikta samhällets uppmärksamhet mot de äldre. Det gav oss möjligheten att visa en grupp pensionärer som är intresserade av att delta i en ny aktivitet, vara kreativa, visa upp sina talanger och dela med sig av sina tankar, känslor och berättelser.

Den gula affischen hade hängt på seniorboendets hissdörr i några veckor och varit en samlingspunkt för de nyfikna pensionärerna. Intresset var stort redan innan den första träffen ägde rum. Tisdagen den 9 oktober var Teresa och jag på träffpunkt Tuvan ett par timmar tidigare för att förbereda lokalen: sätta upp duken, installera projektorn, datorn, arrangera borden och stolarna.

 

Klockan 13:15 började pensionärerna strömma in i träffpunktens samlingslokal. Den ena efter den andra tog sin plats kring det stora bordet och nyfiken bläddrade i broschyrerna. Efter en presentation av projektidén sattes projektorn igång och fyra slags

animerade filmsnuttar visades. Publikens favoriter var "Snövit" av Walt Disney och - till vår stora förvåning - en mindre känd, experimentell animation av tjeckiske Svankmajer. Varje filmsnutt åtföljdes av en kort förklaring om den animationsteknik den var gjord i. Nästa punkt i programmet var en demonstration av hur man kan animera objekt. Mitt framför deltagarnas ögon förvandlades den kalla, hårda och... döda kaffekoppen till en snurrande, glad karusell. I slutet av träffen bestämdes tema för pensionärernas egna lilla animation som skulle skapas på nästa träff. De blivande filmskaparna ville animera sina rullatorer.

Till träff nr 2 kom än fler pensionärer än till träff nr 1 trots att det skulle vara "fullt ös" med filmproduktionen i miniformat. Deltagarna hade med sig olika föremål de ville göra levande: dockor, prydnadssaker, figurer. Efter en stunds diskussion förkastades den ursprungliga idén med de levande rullatorerna eftersom det fanns så mycket annat att använda. Nyckelpigor gjorda i sten, en grön sparbössegris i plast, en gammal docka från Kina - bakom varje föremål dolde sig en historia. Var och en hade tagit med sig det han tyckte var värdefullt och speciellt.

 

Pensionärerna fick sedan sina "funktioner" utdelade efter önskemål. De ena blev animatörer, de andra föredrog att vara skådespelare, en del ville gärna sköta tekniken. Musikansvarige hade valts ut på träff nr 1 och han hade med sig sitt kära dragspel för att skapa den rätta stämningen i den animerade filmen. Arbetet satte i gång och de flitiga och fokuserade filmskaparna stördes inte ens av Smålandstidningens redaktörers frågor och kamerablixtar. När allt var färdigfilmat, satte musikansvarige Ingvar Josefsson sig bekvämt i en stol och började spela deltagarnas favoritvisor, bland andra "Valsen går på Svinnsta skär" och "Mosippan". Trötta som de var kunde inte animatörerna, skådespelarna och teknikansvariga låta bli att sjunga med. Valsen går också på Tuvan!

Sveriges Television och Smålandstidningen var på plats när pensionärerna (numera filmstjärnorna) gjorde sitt högtidliga intåg på röda mattan in i Tuvans Cafés lokal. Luften var full av blixtarnas ljus och applåder. De rörda och stolta filmskaparna mottogs med enorm jubel och likaså deras första verk: "Valsen går på Tuvan" - en 1 minut 40 sekunder lång animation med danstema.

tillbaka